Det här med statsfinansierad TV...

Enligt rapporter idag kommer den så kallade Public-service komittén att föreslå regeringen att ta bort tv-avgiften och ersätta den med en skatt.

Det är ett dåligt förslag.

Statliga medier är något som diktaturer ägnar sig åt. Själva begreppen "statstelevision" eller "den statligt kontrollerade radion" får en att omedelbart associera till militärparader, förtryck och censur. Visserligen är det något av en följetong i svensk politik att de borgerliga anklagar public service för att vara partisk (det vill säga alltför vänster), och att vänstern anklagar public service för att inte vara tillräckligt opartisk (det vill säga inte tillräckligt vänster) men medieforskare har gång på gång motbevisat dessa påståenden. Det nuvarande förslaget riskerar dock att snabbt ändra på den saken.

Som vi sett under sommaren är det lätt för statens företrädare att glömma att de representerar medborgarna och inte sina partipolitiska intressen. Framför allt när deras egna representation ska granskas (näringsdepartementet- I'm looking at you!). Visst, det kan verka långsökt, men kan vi vara helt säkra på att skattefinansierade redaktioner kommer att kunna bibehålla sin opartiskhet? Hur länge dröjer det innan man börjar ringa till ministrar och departement för att förvarna om kommande granskningar? Kommer inslag att skjutas upp eller vinklas om för att tjäna den regerande majoriteten?

Den genomsnittliga skattebetalaren kommer naturligtvis också att vilja ha synpunkter på vad skattepengarna går till. Alla partier med ambitioner att sitta i regering måste nu utarbeta en radio- och tv-politik, där man avgör vad de skattekronor som finansierar statsmedierna ska användas till. Det är minst sagt troligt att debatten kan komma att bli högljudd.

För hur är det egentligen med alla de där kulturvänsterprogrammen? Kobra, Babel, allt vad fan de nu heter- när Dallas istället går i TV4?! Upprörande, minst sagt, en felsatsning! Och det här med sporten: är det verkligen rimligt att skattebetalarna finansierar alla dessa sändningar från diverse hästsportevenemang när man inte sänder en enda hel match allsvensk fotboll? Avgå, regeringen! Och utbildningsradion: ska staten bestämma vad en ska lära sig? Näppeligen! Dessutom är det onödigt att ha en utbildningsradio. Skattemedlen är mycket bättre spenderade på andra saker. Till exempel allsvensk fotboll.

Jag hävdar att detta med finansieringen är en ideologisk fråga. Det finns vissa som anser att all verksamhet blir effektivare, mer kvalitetsinriktad och i största allmänhet bättre bara den bedrivs i bolagsform på en konkurrensutsatt marknad. Denna åsikt har varit särskilt stark bland de kulturpolitiker som tillsatts av den nuvarande borgerliga regeringen. För många av dessa personer är ett krympande av omfånget för eller helt avskaffande av public service ett naturligt steg. En viss borgerliga kulturminister struntade till exempel helt i att betala TV-avgift (för övrigt med argumentet att statlig television är principiellt fel).

Problemet med den här inställningen, anser jag, är mediernas lite speciella roll i vårt samhälle. Medierna ska nämligen granska makten. Men vad makten egentligen är råder det väldigt skilda meningar kring.

Det är, hävdar jag, inte en slump att SVTs Uppdrag Granskning undersöker stora företag som t.ex. IKEAs verksamheter, medan Kalla Fakta hellre granskar "politiker, makthavare och samhällsfenomen". IKEA annonserar inte för enorma summor i SVT. Det gör de däremot i TV4. Jag hävdar inte att TV4 har partiska journalister, absolut inte. Men jag är fast övertygad om att kommersiella medier är tvungna att av rent ekonomiska skäl vara försiktiga med vilka uppdrag de ger sina redaktioner. Det finns redan kommersiella medier som med såväl entusiasm som skicklighet granskar "makten" i form av till exempel politiker, makthavare och samhällsfenomen. Av de media som har resurserna att göra större granskningar är det däremot försvinnande få som granskar "makten" i form av företag och kommersiella intressen. Om man nu tar bort den sista större fristående medieaktören- vad blir då kvar?

I det värsta scenariot får vi statskontrollerade medier som helt undviker att granska den politiska makten i form av till exempel tsunamiband, utlämningar av personer bosatta i Sverige till CIA för transport till egyptisk tortyr, eller vad det nu kan vara. Samtidigt som en ideologisk styrning av verksamheten förhindrar eller försvårar granskningen av kommersiella intressen. "Regeringen hatar IKEA, ty Uppdrag Granskning granskar inte någon annan möbeltillverkare". "Lundin Oil ser allvarligt på företagsklimatet i Sverige där den statskontrollerade televisionen ägnar sig åt förföljelsekampanjer". Och så vidare.


Det har varit politiskt ohållbart att öppet argumentera för ett avskaffande av public service med nuvarande finansieringsmodell. Till exempel kunde den borgerliga kulturminister som struntat i att betala tv-avgift inte sitta kvar, oaktat att detta internt i det aktuella partiet (moderaterna) och framför allt i ungdomsförbundet (moderata ungdomsförbundet) snarast är den allmänna åsikten. Men i och med en ändrad finansiering öppnar sig nya möjligheter för den här ideologiska falangen. När public service trovärdighet ständigt kan ifrågasättas utifrån risken för politisk styrning faller ett viktigt argument till verksamhetens försvar. Verksamheten kan också angripas från en ekonomisk vinkel av den skattebetalare som eventuellt har synpunkter på vilket innehåll de statliga medierna tillhandahåller.

Public service som det existerar idag är en viktig del av den svenska demokratin, precis som presstödet, offentlighetsprincipen eller yttrandefriheten. Sveriges Radio, Sveriges television och Utbildningsradion tillhandahåller program man inte finner någon annanstans. Public service är en garant för att det i vår demokrati finns en oberoende röst som kan granska alla makthavare- även de ekonomiska makthavarna. Utan risk för självcensur för att inte riskera reklamintäkter.

Den rösten är för viktig för att ideologiseras. 

Alternativ till Twitter

Jag satt och grunnade på förslag till specialiserade mikrobloggar som alternativ till Twitter. Här är några:

Knitter - mikrobloggen för diskussioner om handarbete.

Skritter - mikroblogg för diskussioner om hästar

Bitter - mikrobloggen för alla som söker sympati eller bara vill gnälla på livet

Snitter - mikroblogg för kirurger

Fritter - mikroblogg för diskussioner om stekt och friterad potatis

Britter - mikroblogg för diskussioner om (men inte med) personer från England, Skottland eller Wales

Fnitter - för modebloggerskor och andra tonårstjejer

Gitter - mikroblogg för den som orkar

Sitter - domarnas egen mikroblogg, var bollen inne eller inte

Quitter - mikroblogg för oss som försöker dra ner eller sluta helt

Understimulerad

När min hjärna är understimulerad börjar den irritera sig på oväsentligheter.

Ett exempel:

I helgen hade jag så fruktansvärt tråkigt att jag mot bättre vetande satte mig ner för att se en film om en häst. Filmen hette ”Seabiscuit” och handlar om en galopphäst i trettiotalets USA. Anledning till att denna ”Seabiscuit” väckte så stor uppmärksamhet att den till slut fick en egen film är att den trots att den var mindre än andra galopphästar sprang så inihelvete fort att den vann en massa galopper, vilket filmskaparna patetiskt nog tyckte var en bra metafor för amerikas förenta staters mödosamma återhämtning efter den stora börskraschen.

Det här var en av de mest provocerande filmer jag har någonsin sett. Jag började först störa mig på att hästen växlar  i storlek under filmens gång. En berättarröst (irriterande) etablerar det faktum att Seabiscuit ska vara mindre än de andra ”finare” hästarna. Man får se den lilla hästkraken brevid andra noterbart större hästar. Bara minuter senare deltar hästkraken i ett race där man tydligt ser att Seabiscuit är precis lika stor som resten av havremopederna!

Denna irriterande inkonsekvens förbleknar dock i jämförelse med alla andra stolligheter som försigår i denna kalkonrulle. Av alla människor har man castat Tobey Maguire, känd från Spindelmannen-filmerna, som jockey. I en ganska stor del av filmen sitter då Tobey Maguire på någon sorts gunghäst och LÅTSAS delta i olika galopprace! Detta blir inte mindre patetiskt av att filmen då och då klipper mellan race-scener och närbilder på Maguire fusk-galopperande på sin gunghäst i någon studio i Hollywood. Det är lätt att konstatera att det inte är Maguire själv som sitter i sadeln på den häst som kanske, och kanske inte, är Seabiscuit, eftersom denna som sagt ibland är lika stor och ibland mindre än de andra hästarna.

Lägg därtill en otroligt snyftig historia, en obefintlig romans samt ett sällsynt löjligt nidporträtt av Seabiscuits huvudmotståndare ”War Admiral”s ägare så får ni en och en halv timmas otroligt frustrerande trams.

Vad är dealen? Om man gör en film om en häst kan man väl åtminstone försöka lura tittarna att det är samma häst hela tiden? Om poängen med filmen är att hästen är mindre än andra hästar kan man väl åtminstone försöka hålla den illusionen uppe tills filmen är slut? Och ska man nu nödvändigtvis ha en hollywoodkändis som ska spela jockey kan man väl till äventyrs hitta någon som faktiskt kan rida? Eller lär honom! Ska det vara så svårt? Är det någon sorts viskepelse i filmbranschen numera sedan Christopher Reeves olycka? ”Ni såg hur det gick för stålmannen, inte en chans att vi låter spindelmannen sätta sig i sadeln”!  Allvarligt! Istället för att låta killen sitta och flaxa med armarna på en gunghäst i nittio minuter gastandes repliker till en likaledes armflaxande birollsinnehavare.

Jisses.

Och hur understimulerad är man när man:

1) Ser filmen Seabiscuit?
2) orkar sitta och bli upprörd över eländet?
3)  skriver ett blogginlägg om hela grejen?

Jag get Seabiscuit fyra clownnäsor av fem möjliga!