När min hjärna är understimulerad börjar den irritera sig på oväsentligheter.
Ett exempel:
I helgen hade jag så fruktansvärt tråkigt att jag mot bättre
vetande satte mig ner för att se en film om en häst. Filmen hette ”Seabiscuit”
och handlar om en galopphäst i trettiotalets USA. Anledning till att denna ”Seabiscuit”
väckte så stor uppmärksamhet att den till slut fick en egen film är att den
trots att den var mindre än andra galopphästar sprang så inihelvete fort att
den vann en massa galopper, vilket filmskaparna patetiskt nog tyckte var en bra
metafor för amerikas förenta staters mödosamma återhämtning efter den stora
börskraschen.
Det här var en av de mest provocerande filmer jag har någonsin
sett. Jag började först störa mig på att hästen växlar i storlek under filmens gång. En berättarröst
(irriterande) etablerar det faktum att Seabiscuit ska vara mindre än de andra ”finare”
hästarna. Man får se den lilla hästkraken brevid andra noterbart större hästar.
Bara minuter senare deltar hästkraken i ett race där man tydligt ser att Seabiscuit
är precis lika stor som resten av havremopederna!
Denna irriterande inkonsekvens förbleknar dock i jämförelse
med alla andra stolligheter som försigår i denna kalkonrulle. Av alla människor
har man castat Tobey Maguire, känd från Spindelmannen-filmerna, som jockey. I
en ganska stor del av filmen sitter då Tobey Maguire på någon sorts gunghäst
och LÅTSAS delta i olika galopprace! Detta blir inte mindre patetiskt av att
filmen då och då klipper mellan race-scener och närbilder på Maguire
fusk-galopperande på sin gunghäst i någon studio i Hollywood. Det är lätt att konstatera
att det inte är Maguire själv som sitter i sadeln på den häst som kanske, och
kanske inte, är Seabiscuit, eftersom denna som sagt ibland är lika stor och
ibland mindre än de andra hästarna.
Lägg därtill en otroligt snyftig historia, en obefintlig
romans samt ett sällsynt löjligt nidporträtt av Seabiscuits huvudmotståndare ”War
Admiral”s ägare så får ni en och en halv timmas otroligt frustrerande trams.
Vad är dealen? Om man gör en film om en häst kan man väl
åtminstone försöka lura tittarna att det är samma häst hela tiden? Om poängen
med filmen är att hästen är mindre än andra hästar kan man väl åtminstone
försöka hålla den illusionen uppe tills filmen är slut? Och ska man nu
nödvändigtvis ha en hollywoodkändis som ska spela jockey kan man väl till
äventyrs hitta någon som faktiskt kan rida? Eller lär honom! Ska det vara så
svårt? Är det någon sorts viskepelse i filmbranschen numera sedan Christopher
Reeves olycka? ”Ni såg hur det gick för stålmannen, inte en chans att vi låter
spindelmannen sätta sig i sadeln”! Allvarligt! Istället för att låta killen sitta
och flaxa med armarna på en gunghäst i nittio minuter gastandes repliker till
en likaledes armflaxande birollsinnehavare.
Jisses.
Och hur understimulerad är man när man:
1) Ser filmen Seabiscuit?
2) orkar sitta och bli upprörd över eländet?
3) skriver ett blogginlägg om hela grejen?
Och hur understimulerad är man när man:
1) Ser filmen Seabiscuit?
2) orkar sitta och bli upprörd över eländet?
3) skriver ett blogginlägg om hela grejen?
Jag get Seabiscuit fyra clownnäsor av fem möjliga!