måndag 25 juni 2012

Understimulerad


När min hjärna är understimulerad börjar den irritera sig på oväsentligheter.

Ett exempel:

I helgen hade jag så fruktansvärt tråkigt att jag mot bättre vetande satte mig ner för att se en film om en häst. Filmen hette ”Seabiscuit” och handlar om en galopphäst i trettiotalets USA. Anledning till att denna ”Seabiscuit” väckte så stor uppmärksamhet att den till slut fick en egen film är att den trots att den var mindre än andra galopphästar sprang så inihelvete fort att den vann en massa galopper, vilket filmskaparna patetiskt nog tyckte var en bra metafor för amerikas förenta staters mödosamma återhämtning efter den stora börskraschen.

Det här var en av de mest provocerande filmer jag har någonsin sett. Jag började först störa mig på att hästen växlar  i storlek under filmens gång. En berättarröst (irriterande) etablerar det faktum att Seabiscuit ska vara mindre än de andra ”finare” hästarna. Man får se den lilla hästkraken brevid andra noterbart större hästar. Bara minuter senare deltar hästkraken i ett race där man tydligt ser att Seabiscuit är precis lika stor som resten av havremopederna!

Denna irriterande inkonsekvens förbleknar dock i jämförelse med alla andra stolligheter som försigår i denna kalkonrulle. Av alla människor har man castat Tobey Maguire, känd från Spindelmannen-filmerna, som jockey. I en ganska stor del av filmen sitter då Tobey Maguire på någon sorts gunghäst och LÅTSAS delta i olika galopprace! Detta blir inte mindre patetiskt av att filmen då och då klipper mellan race-scener och närbilder på Maguire fusk-galopperande på sin gunghäst i någon studio i Hollywood. Det är lätt att konstatera att det inte är Maguire själv som sitter i sadeln på den häst som kanske, och kanske inte, är Seabiscuit, eftersom denna som sagt ibland är lika stor och ibland mindre än de andra hästarna.

Lägg därtill en otroligt snyftig historia, en obefintlig romans samt ett sällsynt löjligt nidporträtt av Seabiscuits huvudmotståndare ”War Admiral”s ägare så får ni en och en halv timmas otroligt frustrerande trams.

Vad är dealen? Om man gör en film om en häst kan man väl åtminstone försöka lura tittarna att det är samma häst hela tiden? Om poängen med filmen är att hästen är mindre än andra hästar kan man väl åtminstone försöka hålla den illusionen uppe tills filmen är slut? Och ska man nu nödvändigtvis ha en hollywoodkändis som ska spela jockey kan man väl till äventyrs hitta någon som faktiskt kan rida? Eller lär honom! Ska det vara så svårt? Är det någon sorts viskepelse i filmbranschen numera sedan Christopher Reeves olycka? ”Ni såg hur det gick för stålmannen, inte en chans att vi låter spindelmannen sätta sig i sadeln”!  Allvarligt! Istället för att låta killen sitta och flaxa med armarna på en gunghäst i nittio minuter gastandes repliker till en likaledes armflaxande birollsinnehavare.
Jisses.

Och hur understimulerad är man när man:

1) Ser filmen Seabiscuit?
2) orkar sitta och bli upprörd över eländet?
3)  skriver ett blogginlägg om hela grejen?

Jag get Seabiscuit fyra clownnäsor av fem möjliga!